Mamma&Thea

Gravljus.

Nu har jag bestämt mig.
Jag ska åka dit.
Till båda ställena.

Jag ska se skräcken i vitögat,
jag ska våga.

Jag måste.

Hjärtat börjar bulta, pulsen skenar.
Det smäller i bröstkorgen, jag måste kippa efter luft.
Snart är jag på det datumet, bilderna kommer upp och tårarna börjar rulla ner för kinden.

Ilskan sprider sig i kroppen.
Jag känner hur hjärtat slår hårdare och hårdare.

Där, där är den.

Bilden på hennes kista, kortet som står på, blommorna som ligger runt omkring, samma låt spelas nu som den gjorde då.
Där på begravningen.
Jag får samma känsla i kroppen, jag är tillbaka.
Tillbaka i kyrkan, på första raden.
Jag hör dom, alla snyftningar, alla som gråter, jag börjar skaka.

Där sitter hon, Malin. Jag tror att hon ska svimma.
Hennes mamma, pappa, syster, jag, pappa, Eva, Krischan.
Hennes vänner, hennes familj, hennes släkt.

Där sitter vi, gråter och känner paniken.
Ilkskan kommer igen, alla frågor.

Varför?

Alla frågor utan svar, alla nätter jag har gråtit, allt kommer tillbaka.
Jag är tillbaka i den tiden.

Det smäller i huvudet, alla bilder, saker vi har gjort.
Jag ser hela mitt liv, med henne.
Jag ser henne i drömmen.

På gräsmattan, solen skiner och jag bara känner hur lycklig jag är.
Hon mår bra nu, hon ler och skrattar från hjärtat.
*pang, det smäller till i ansiktet*
Jag vaknar och inser att det bara är en dröm, jag är tillbaka till verkligheten.
Utan henne.

Jag kommer ihåg när jag fick reda på det.
Vi var hos pappa, Mats och Malin var där.

Vi satt i Krischans rum, jag, pappa och Fredrik.
Mats kom in, dom sa att jag inte skulle prata om Nina.
Jag förstog ingenting, men kände hur paniken kom smygandes.

Varför får jag inte prata om  min kusin med hennes syster?!
Vad är det som är fel?

- Hon är borta.
- Vadå borta?
- Ja, vi vet inte vart hon är.
Jag känner hur jag blir arg på pappa, jag förstår inte vad han säger, även fast jag hör.
- Men vadå borta? Hon kan ju inte bara vara borta.
- Vi har inte hittat henne och befarar att hon är död.
DÖD?
Min kusin kan inte var död
- Ni ljuger, vart är hon?
Jag känner hur benen viker sig, Malin går förbi rummet och börjar gråta.
Det snurrar i mitt huvud, jag tror att jag ska svimma.
- Jaha, vadå?! Vadå borta, död? Jag förstår inte. Jag träffade henne ju för drygt två veckor sen..
Mats sätter sig ner framför mig och berättar.

När Lottie vaknade på måndagen så kände hon att det var något som inte stämmde.
Ninas sovrums dörr var öppen, hennes busskort låg på byrån i hallen, hennes nycklar, mp3spelare.
Lottie gick in på Ninas rum för att se om hon kanske bara hade glömt att stänga dörren, men inte det inte.
Läste lappen Nina hade skrivit och lämnat efter sig.

Polisen blev inkopplad, dykarna var och letade efter henne i vattnet, hon fanns ingenstans.
Min kusin var DÖD!?

Jag kunde inte förstå det, jag ville inte förstå det.

Efter två veckor hittar dom henne.
20meter ut i vattnet, TJUGO METER?!
Hur faan kan dom ha missat henne!?

Dom hade ju genomsökt botten, närliggande vatten, kanter och allt.
Men nej, det tog dom TVÅ JÄVLA VECKOR att hitta henne, där hon låg TJUGO METER ut.
Jag fattar fortfarande inte.

Hon försvann natten mellan söndag den 4juni och måndag den 5juni 2006.
Runt den 19juni 2006 hittade dom hennes kropp.
Fredag den 7juli2006 begravdes hon, min kusin.
Inte ens 18år fyllda, hon hade tagit sitt liv.

2år8månader22dagar sen vi begravde henne.
Det är nästan TRE år, och jag har aldrig varit till platsen där hon tog sitt liv, jag har aldrig varit till platsen där hon begravdes.

Men idag ska jag åka dit, snart är jag påväg.
Jag ska klara det.

Dom två första åren var jag så arg på henne, arg för att hon tog sitt liv.
Arg, ledsen, besviken, förtvivlad, ja, allt.
Jag kunde inte förlåta henne.
Jag kunde inte åka och tända ljus för henne.

Idag, har jag hunnit tända ljus för henne två gånger, idag blir den tredje.
På hennes riktiga ställe, där hon faktiskt ligger.

Det knyter sig i magen på mig, hjärtat börjar bulta och jag får svårt att andas.
Jag ska övervinna min rädlsa, jag ska klara det.

Tror att det kommer att vara jobbigast att åka till det ställe där hon tog livet av sig.
Nere vid vattnet.

Hon dränkte sig själv, hon lämnade oss.

Jag vet inte exakt vad som har hänt, vad hon har gjort.
Det jag har fått höra är iallafall detta.

Hon hade bestämt sig, det var dags nu.
Hon skulle genomföra det och lyckas med det denna gång.
Inga fler misslyckanden.

Hon gick ner till badet i Kallhäll, stranden där, man går förbi pendeln.
Hon fyllde sin ryggsäck med stenar, tog på sig den, satte sig på bryggan och skar upp båda handlederna.
Tog sig ner i vattnet och började simma.

Som ni vet så tog hon sig ju inte så långt innan hon sjönk.
Jag tror även att hon hade druckit, drogat och tagit sina piller.

Sina piller som hon fick från psyket, med ett par varnande ord;
- Blanda inte dom här med alkohol, då kan du dö.

Hur i hela helvete kan man ge en burk med sånna piller till en person som nyss har legat på psyket någon månad, till en person som har försökt ta sitt liv tidigare, hur kan den personen få behålla sitt jobb!?

Och vad är det för personer som sitter och berättar för folk hur dom ska gå tillväga att ta sitt liv för att lyckas!?
Honom skulle jag vilja ha tag på.

Jag vet inte exakt hur denna story är, men Nina hade frågat på någon sida hur hon skulle göra för att ta sitt liv, och slippa misslyckas igen.

Hon hade fått ett svar från Australien, en kille där hade beskrivit ett säkert sätt.
I detalj. Detta kunde bara inte gå fel. Det var omöjligt att misslyckas.
Precis samma sätt som hon faktiskt hade tagit sitt liv med, och hon hade inte misslyckats.

Hon var nu död, på riktigt.
Även om det tog mig över två år att förstå att Nina skulle verkligen inte komma tillbaka.
Hon var borta.

Nu förstog jag vad min pappa hade sagt, den där dagen hemma hos honom.
Nina är borta.

Jag vet inte hur många gånger, dagar, veckor, månader och år jag önskade att hon skulle komma hem, ringar och säga;
- Hah, där fick jag er.

Jag hoppades så innerligt att hon hade gått med i någon sekt, flytt utomlands, ja, vad som helst.
Bara hon levde.
Men hennes sparkonto var orört, det var ingen som hade tagit ut några pengar därifrån.
Inga spår alls, jag ville inte.

Jag önskar fortfarande att hon ska komma hem, att vi ska sitta i någon park med hennes vänner och dricka.

Förnekelsen är stark, det är lätt att den kommer tillbaka.

Jag saknar henne, det gör ont i mitt hjärta.
Jag ska åka till hennes grav nu.

Usch va hemskt :S

fy börjar ju gråta bara jag läser din blogg. hoppas du klara av att gå till graven,att du va så stark det brukar kännas bättre när man klarat av att gå dit. kramar