,

Det blev en tuff natt inatt.
Läste en bok, vilket i sin tur gav mig massa tankar.

Tankar på hur jag har betett mig, hur jag har handlat, hur jag har resonerat och vilka val jag har gjort.
Det framkallade en panikångest som inte var av denna värld.

Jag trodde att jag skulle dö, jag hade ett sånt otroligt tryck över bröstet.
Det kom ingen luft, jag fick mera panik av detta.
Tårarna bara rann, jag hulkade, snyftade och skakade av paniken.

Jag ville inte väcka Manne, jag ville inte ringa till någon.
Men samtidigt ville jag att någon skulle finnas där, att någon skulla krama mig.
Säga att det inte är någon fara, säga att allt är bra.

Jag skickade två stycken sms till mamma

"01,23
Förlåt Mamma.
Förlåt för allt jag har utsatt dig för..
Jag önskar så otroligt att jag kunde få det ogjort..
Jag önskar att jag kunde ta tillbaka alla nätter jag låtit dig ligga hemma och oroa dig.
Förlåt mig mamma.
Jag älskar dig."

"01,26
Förlåt för alla gånger jag har ljugit.
Förlåt för alla gånger jag har stulit.
Förlåt för alla gånger jag har svikit dig.
Förlåt för allt dumt jag har gjort."

Jag har sån vidrig ångest över allt jag har utsatt min familj för.

Jag önskar att jag hade fattat redan då vad jag höll på med, men sket i det.
Jag brydde mig inte.

"Om inte du skärper till dig så kommer jag att hitta dig på en bakgata i Stockholm med en sil i armen"
Detta sa min pappa till mig när jag var 14/15 år.

Det finns så otroligt många saker jag har gjort som jag skäms för.
Jag vill helst av allt bara radera dom ur mitt huvud, jag vet att det inte går.
Men jag vill så gärna.

Min Mamma svarade
"Självklart är du förlåten, älskade lilla dotter! Jag är så otroligt stolt över dig, beundrar dig för att du kämpar med skolan o taxikortet, kämpar med att betala dina skulder. Och att du är en sån bra mamma till Thea. Det som räknas är ju nutiden! Jag älskar dig, då nu o för alltid."

Hon är en av dom få som alltid har stått där, alltid.
Hur kan man tacka en person för det?

Jag menar, det jag har utsatt henne för, det skulle jag inte vilja att någon skulle behöva gå igenom (och det finns självklart dom som har gjort betydligt mycket värre saker mot sina nära och kära).

"Jag har alltid älskat dig, men inte alltid dina handlingar"
Något min mamma har sagt många gånger till mig.

Camilla ställde mig ett ultimatum för ett par år sedan, närmare 2004 om man ska vara exakt.

"Du får välja mellan mig och drogerna"
För mig var det inget svårt val, men jag behövde verkligen det.
Just då, just dom orden och speciellt från henne.

Jag är henne evigt tacksam, för att hon gjorde det hon gjorde just då.
Jag älskar henne som min egna syster, hon är en del av mitt liv, en del av mig.
Hon är min familj.

Sommaren 2006 var det mesta bara rörigt, jag var på väg att ge upp igen.
Jag slutade bry mig, jag sket i allt.
Jag spenderade mer tid i Umeå än här nere.
Jonas fanns där, nästan varje dag.

Det blev mycket droger, första återfallet var 24februari 2006.
Jag kommer ihåg precis allt i detalj, jag kommer ihåg vilken dödsångest jag fick.
Jag hade ångest för att jag hade vikit mig, jag blev svag, jag orkade inte stå emot.

Jag fick panik och ringde Fredrik (en kille uppe i Umeå) (som hade kört in oss till stan tidigare samma kväll) fick fram något om att han skulle komma tillbaka på en gång och hämta mig, men det var redan försent. Jag hade redan svikit mig själv, mamma, pappa, Fredrik (Theas pappa), Camilla, Ewalena. Alla som trodde på mig hade jag nu återigen svikit.

Jag mådde skit.

Åkte hem till mamma, la mig i sängen. Frös som en jävla tok. Sov i tre timmar innan jag bad Fredrik komma och hämta mig igen.

Jag skämdes så jävla mycket för mina handlingar, för att jag inte hade orkat stå emot.

Det blev dock inte sista gången.
Maj-Juli vart det lite väl mycket, det kvittade.

Jag hade ju redan misslyckats, vad spelade det då för roll?

Jag orkade inte mer, jag var så besviken på mig själv.

Augusti 2006 visade det positivt på graviditetstestet.
Jag skulle bli mamma.

Det var min räddning. Thea räddade livet på mig, utan att ens själv veta om det.
Min egna underbara, mest perfekta, dotter.
Mitt liv, mina andetag.

Hon gav mig anledning att kliva upp om dagarna.
Det är henne jag har att tacka att jag sitter där jag gör idag.


"Emmelie, är det här verkligen så smart? Kommer du verkligen att klara av det här?"
Var en mening jag fick höra ofta.

Varför kunde dom inte bara vara glada för min skull?
Varför kunde dom inte bara stötta mig i mitt val istället?
Varför kunde dom inte bara ge mig en chans att bevisa?
Varför dömde dom ut mig innan dom ens visste hur det skulle bli?

Jag ångrar inte en enda sekund att jag behöll mitt barn, inte en sekund.
Det är det bästa valet jag har gjort i hela mitt liv.
Det förändrade mitt liv totalt.

Jag ville inget mer än det här.
Äntligen skulle jag få bli mamma.

Hela mitt liv skulle äntligen få en mening.
Jag skulle bli hel.


Kommentarer
Postat av: Emelie

Du är en stark person Emmelie! Tro på dej själv! Är otroligt stolt över dej att du fixat att vara ren!Vet precis vad du gått/går igenom och du klara dej galant..;) Keep up the good work!



Du vet att ja finns, dygnet runt..:)



Kramar

2010-01-18 @ 16:39:17
URL: http://emelietjern.blogg.se/
Postat av: Camilla

Jag älskar dig min vän, glöm aldrig de. <3

2010-01-18 @ 20:05:16
Postat av: MammaBulln

detta inlägg måste ha vart otroligt svårt för dig att skriva. Men jag beundrar dig, du är stark & underbar! Tack föratt jag & min familj får ha dig & Thea i våra liv. TACK! <3

2010-01-18 @ 21:28:33
URL: http://fruplahn.blogg.se/
Postat av: ille

Många sa så till mig också när vi skulle behålla Albin i alla fall i början, men sen började dom inse att det faktiskt skulle gå. Jag tycker det är starkt av dig att skriva om hur ditt liv var innan du fick Thea. Men titta bara framåt så kommer allt gå bra. Framtiden blir alltid bättre och du kommer klara allt du tar för dig.

kram

2010-03-12 @ 08:20:13

Här kan du uttrycka dina känslor:

Jag är:
Jag är här ofta, spara mig.

Din mail, så att jag kan svara (jag lovar att hålla den hemlig)

Ditt hem, så jag kan kika in

Lätta ditt hjärta

Trackback
RSS 2.0