"Tiden läker alla sår"

My ass att dom gör..
Inte alla.
Det lovar jag.

Ikväll blev det jobbigt, när jag åkte från Uppsala så kom det.
Tankarna på Nina, hennes begravning, dagen då pappa och Mats berättade.
Allt vi har gjort, alla fyllekvällar, alla minnen.
Från det att vi var små, små skitungar.
Allt.

Låten spelades om och om igen, flera gånger.
Tårarna rann.

I år är det fyra år sen.
Det är snart årsdag, dagen hon dog.
Om lite mer än en månad så är det fyra år sen vi begravde henne.

Fyra år, jag kan inte fatta att det har gått så lång tid.
När jag tänker tillbaka, på den dagen, hennes dag, så känns det som att det bara var för ett par dagar sen.
Sen tittar jag på hur allt är idag, Fisan blir tre år.
Dom hann aldrig träffas, Nina visste inte ens om att jag var gravid, för hon tog livet av sig två månader innan.

Jag har bara varit till Nina en gång, en enda gång på snart fyra år.
Varför?
För att jag har varit arg, förbannad, besviken och rädd.
Så satans jävla rädd att jag skulle bryta ihop, att jag inte skulle orka.

Men jag gjorde det, jag åkte dit.
Både till kyrkan där hon ligger.
Och stället där hon valde att ta sitt egna liv på.

Det var is då, bryggorna låg inte ute.
Och tur var väl det.

Frågan är, ligger dom i nästa gång jag åker dit?
Vågar jag åka dit då?
Klarar jag av det?

När jag var dit första gången, jag kommer fortfarande ihåg hur tårarna trängde på, jag kommer ihåg hur illa jag mådde, jag kommer ihåg hur fort och hårt hjärtat slog men framförallt kommer jag ihåg hur jävla rädd jag var.

Efter att jag hade varit där så kändes det bra, riktigt jävla bra.
Jag måste åka dit igen.

Det började med att jag hörde en låt idag, en låt som jag fick för mig att Nina skulle tycka om.
Jag lyssnade på den flera gånger och blev bara mer och mer säker på att hon skulle gilla den, tillochmed älska den.

Men när jag satt i bilen och lyssnade på hennes låt, låten som spelades på hennes begravning.
Då började jag tvivla, hon kanske skulle hata den.
Just för att den var så glad, poppig och förmodligen kommer att bli årets "sommarplåga".

Hursomhelst så kommer jag alltid att tänka på henne i fortsättningen när jag hör den låten.
Men på ett positivt sätt.

Jag kommer att tänka på alla positiva och glada minnen med henne.
Alla jävla tokigheter vi har gjort.
Alla fyllestyrningar (och då inte med bil eller liknande), allt helt enkelt.
Men dom minnena tänker jag hålla för mig själv.

Jag kan fortfarande känna den där hatiska känslan, argheten.
Speciellt på sakerna runt om hennes död.

Men mest av allt så känner jag mig sviken och besviken, på henne.

Trotts alla känslor så älskar jag henne fortfarande, otroligt mycket.
Och jag är otroligt ledsen att hon inte hann träffa Fisan, eller sina systerdöttrar.

   
         

Kommentarer

Här kan du uttrycka dina känslor:

Jag är:
Jag är här ofta, spara mig.

Din mail, så att jag kan svara (jag lovar att hålla den hemlig)

Ditt hem, så jag kan kika in

Lätta ditt hjärta

Trackback
RSS 2.0